Om Blues
Man får snirkla sig in mellan borden, huka sig så man inte slår i taket vid källartrappen och följa den tills man halvvägs ner i böjen hör de första kvidande gitarrslingorna sväva fritt över basen och trummornas mullrande.
S:t Claras bluesjam i Gamla stan har blivit en regelbunden anhalt för mig de senaste åren. Där bland källarvalven finns en liten bar, sittplatser längs väggarna och längst in en yta utan bord för bandet, med trummorna i hörnet och ett akustiskt piano vänt mot väggen.
Det blir oftast fullt så folk trängs i gångarna för att kunna se. Drygt hälften är publik, resten är musiker som är där för att spela. Jag nickar till de jag känner igen och tar mig en öl i väntan på att pianot ska bli ledigt.
Blues är som att sitta vid en fors. Att vara i ett meditativt landskap som bara pågår. Ett böljande brus där små förskjutningar, stänk och virvlar då och då bryter mönstret och skapar ett nytt sväng. Ibland uppstår magi.
Låtar
Med början i bluesen har jag fortsatt att utforska musikens universum. Under pandemin återupptog jag mitt låtskrivande. Nånstans har jag en tanke om att spela in en platta med eget material.