på gång

Utställning På Mannaminne, Höga kusten 3 juni – 31 augusti 2022

Konstutställningar – Mannaminne SE

Några tankar inför utställningen

Om Världen

Återigen måste vi satsa orimligt mycket resurser på att försvara oss mot varandra. Trots alla välmenande värdegrundsarbeten och högtidliga deklarationer ser vi hur världen nu bestäms av den grundläggande konfliktlösning som präglat mänskligheten sen den neolitiska revolutionen:
Kriget om territorier. (från gänguppgörelser till revanchistisk geopolitik) Den grundläggande driften att underkuva och slå ihjäl. Som om vi inte hade viktigare problem att ta tag i.
Samtidigt har samma mänsklighet genom ett enastående globalt samarbete lyckats fotografera det svarta hålet i vintergatans mitt. Verkligheten har många lager.

Om konst

”Kul att du har något att syssla med” sa en granne när jag stod och grejade med några skulpturer inför utställningen. Jag fick lustigt nog samma kommentar för över 30 år sen av en arbetskamrat på Sunds Defibrator när jag ställde ut på mässen där. Båda sagda i all välmening och med ett rimligt perspektiv på min verksamhet. I deras ögon kunde jag lika gärna använt min kreativitet till att renovera gamla Amerikanare, bygga minigolfbanor eller binda torrflugor. Och kanske det, men för mig blev det Konst som fick kanalisera mitt medfödda uttrycksbehov.
Jag tänker mycket när jag gör konst. Jag är en reflekterande människa. Bilderna kommer som resultatet av ett associativt tankeflöde. Ibland reflekterar jag över själva reflekterandet och gör bilder av det också. På så sätt är det en filosofisk verksamhet. Men jag gör bilderna på känn, det är inte som att svetsa ihop ett takräcke (som jag också fick göra inför den här utställningen) där allt ska vara rätt och riktigt. Nej med konst är det som med blues. Det måste finnas ett stänk av oberäknelighet, annars blir det bara mesigt och dekorativt.

”Tankens fria flykt”

Om Blues

Man får snirkla sig in mellan borden, huka sig vid källartrappans början, följa den böjda trappan tills man halvvägs ner hör de första kvidande gitarrslingorna sväva fritt över basen och trummornas mullrande komp. S:t Claras bluesjam i Gamla stan har blivit en regelbunden anhalt för mig de senaste åren.
Där bland källarvalven finns en liten bar, sittplatser längs väggarna och längst in en yta utan bord för bandet. Med trummorna i hörnet och ett akustiskt piano vänt mot väggen.
Det blir oftast fullt så folk trängs i gångarna för att kunna se. Drygt hälften är publik, resten är musiker som är där för att spela. Jag nickar till de jag känner igen och tar mig en öl i väntan på att pianot ska bli ledigt.
Blues är som att sitta vid en fors. Som att vara i ett meditativt landskap som bara pågår. Ett böljande brus där små förskjutningar stänk och virvlar då och då bryter mönstret och skapar ett nytt sväng.
Vid varje byte av jammare ändras karaktären. Ibland uppstår magi.

Om krig

I Putins Ryssland verkar man jobba medvetet med sin estetik. Ibland känns hela kriget som ett makabert konstprojekt. Från Z-symbolen som verkar plockat från gangsta-rap och street-art till de surrealistiska bilderna på unga kvinnor i korta vita kjolar och skräddarsydda uniformsjackor som paraderar med sina kalashnikovs. Eller prioriteringen att sätta upp statyer det första man gör i de Ukrainska städer man nyss bombat till grus.


Även i min bildvärld har kriget letat sig in. Det som förut var ett sätt att gestalta strukturers tillfälliga natur har nu fått en annan mer bestämd tolkning.

”Charkiv”

Om livet

Vi rör oss genom livet som farkoster i tiden. Folk vill att det ska vara som förr, men tillvaron är flyktig. Historien skrivs ständigt om för att passarådande trender. Förr är en illusion. Vi rör oss genom livet i smala korridorer mellan välkända rum där vi kan koderna och vet vad som gäller. Bluesen är ett sådant rum för mig. Och skogen. Liksom byggbaracken, svetsbåset, och bostadsrättsföreningens styrelse.
Det osäkra har vi svepande föreställningar om.

Om Antropocen

Det sägs att vi lever i Antropocen, människans tidevarv; att våra göranden och låtanden nått den omfattning att vi påverkar hela planetens väl och ve. Likt cyanobakterierna en gång, som syresatte
atmosfären eller skaldjuren, som kravlade omkring under kambrium.
Många har vi blivit. Men människan är likt andra arter framförallt sysselsatt med att förhålla sig till andra människor. ( som koltrasten som bara sjunger för andra koltrastar) Med att lösa inommänskliga problem som fördelning av resurser och makt. En ständig kamp mellan grupper, kön och identitet ligger som ett raster över våra liv och styr våra berättelser, vårt rättsmedvetande, och vår moral.
Med Antropocen ställs våra ryggmärgsreflexer på ända.
”Hela landet ska leva” säger man och hejar underförstått på glesbygden fast det ur den biologiska mångfaldens synpunkt vore bättre om vi klumpade ihop oss i städer och lät bli att exploatera all mark för våra behov, om vi lät bli att mala ner all skog för att göra blöjor och pappersservetter och istället överlät en större del (kanske 30%) av naturen att sköta sig själv.


Om detta har jag inga bilder, men det är frågor jag ställer mig. Min konst handlar ibland om perspektiv där inte alla svar är givna. Om tankemodeller i vardande. Ibland känner jag mig som mjölnaren i Carlo Ginzburgs ”Osten och maskarna”, lätt udda i mina funderingar. Men jag har inte skapat min egen kosmologi, jag litar på naturvetenskapens.

Min konst handlar också om det lilla och enkla. Om intryck jag samlat på mig under livet. Om tid och åldrande, om vardagar och möten mellan människor. Jag är inte pessimist. Jag är en iakttagare och pragmatiker, i grunden hantverkare som tror på att ta tag i problemen och finna lösningar efter hand. Tror på att sköta underhållet och låta människans ämnesomsättning med naturen bli mer effektiv för att låna en term från Marx.
Björn Gimstedt