Utställning på Sundsvalls konstförening
5 november – 14 november 2021
Oår
Vi är som farkoster i tidens ström.
Upplevelsemaskiner som slukar intryck och bearbetar dem till meningsfulla bilder. Vi gör dem i stunden, i det korta spannet mellan då, nu och ett ovisst sen. Bilder utan nytta suddas ut medan nya tar vid. Vårt minne är selektivt, det mesta glöms bort.
Mellan mars 2020 till oktober 2021 rådde paus i tillvaron. Själv tillhörde jag en riskgrupp, ”yngre äldre” och fick anpassa mig till de råd som gavs. I detta ljus blev denna utställning till.
Jag gjorde i ordning några dukar för att fortsätta i det spår jag följt i utställningen ”Fundamenta”, idéburna abstrakta målningar i blandteknik, men under arbetets gång växte ett behov av att också gestalta det jag såg runtomkring. Som att kunna ses igen efter fyra månader, fast bakom plexiglas eller att möta blicken från mitt senaste barnbarn. Att gestalta ett skeende. För även när tiden tycks stå still pågår livet ändå.
Bilder görs för att de vill bli till.
Små järntavlor, ursprungligen tänkta som en triptyk, svällde ut till en hel dagbok. Funderingar kring tillvarons kvantmekaniska grunder och hur man gestaltar tidens natur blandades med iakttagelser av kråkors familjeliv och behovet av att bära hem mat.
För på något sätt hänger allt ihop.
Vi är som farkoster i tidens ström. Ensamma guppar vi fram, präglade av de omständigheter vi växt upp i, av gener, samhällsstrukturer, livserfarenheter och grupptillhörigheter men till syvende och sist som autonoma individer. Vi gör våra betraktelser och försöker navigera så gott vi kan.
Jag vet inte alltid varifrån mina bilder kommer; en tidskapsel, ett föremål i fyra dimensioner eller en trilobit, men jag litar på min intuition. De är sållade genom mitt subjekt och är mitt sätt att som konstnär spegla samtiden. Kanske inte det som sker på ytan utan snarare det som bubblar upp i underströmmarna.
Det som kräver konstens lite långsammare tempo att ta in.
