Om Konst
Konst är ett sätt att dechiffrera tillvaron. Att genom lekfulla associationer sätta fokus på annat än det uppenbara.
Jag rör mig i skärningspunkten mellan tankemodeller och vardagsintryck. Dras till det nötta: Till materialitet och hantverk där subjektet lyser igenom. Ibland drivs jag av en idé.
”Kul att du har något att syssla med” sa en granne när jag stod och grejade med några skulpturer utanför verkstan. Jag fick lustigt nog samma kommentar för över 40 år sen av en arbetskamrat på Sunds Defibrator när jag ställde ut på mässen där. Båda sagda i all välmening och med ett rimligt perspektiv på min verksamhet. I deras ögon kunde jag lika gärna använt min kreativitet till att renovera gamla Amerikanare, bygga minigolfbanor eller binda torrflugor.
Och kanske det, men för mig blev det Konst som fick kanalisera mitt uttrycksbehov. Utan att ha formell konstutbildning har jag genom åren lärt mig hur man gör och skaffat mig en inblick i hur konstfältet fungerar.
Jag tänker mycket när jag gör konst, bilderna kommer som resultatet av ett associativt tankeflöde. Ibland reflekterar jag över själva reflekterandet och gör bilder av det också. På så sätt är det en filosofisk verksamhet.
Men bilderna görs på känn, det är inte som att svetsa ihop en maskindel där allt ska vara rätt och riktigt. Nej, med konst är det som med blues. Det måste finnas ett stänk av oberäknelighet, annars blir det bara mesigt och dekorativt.
Om livet
Vi rör oss genom livet som farkoster i tiden. Folk vill att det ska vara som förr, men tillvaron är flyktig. Historien skrivs ständigt om för att passa rådande trender. Förr är en illusion. Vi rör oss genom livet i smala korridorer mellan välkända rum där vi kan koderna och vet vad som gäller. Bluesen är ett sådant rum för mig. Och skidspåren i skogen. Liksom byggbaracken, svetsbåset eller bostadsrättsföreningens styrelse.
Det osäkra har vi svepande föreställningar om.
Om Antropocen
Det har konstaterats att vi lever i Antropocen, människans tidevarv; att våra göranden och låtanden nått den omfattning att vi påverkar hela planetens väl och ve. Likt cyanobakterierna en gång som syresatte
atmosfären, eller skaldjuren som kravlade omkring under kambrium.
Många har vi blivit. Men människor är som andra arter framförallt sysselsatt med att förhålla sig till sina artfränder. (koltrasten sjunger bara för andra koltrastar)
Kampen kring fördelning av naturresurser och makt ligger som ett raster över våra liv och styr våra berättelser, vårt rättsmedvetande och vår moral.
Antropocen ställer dessa våra ryggmärgsreflexer på ända.
”Hela landet ska leva” säger vi och hejar underförstått på glesbygden fast det ur den biologiska mångfaldens synpunkt vore bättre om vi klumpade ihop oss i städer och lät bli att exploatera all mark för våra behov. Om vi lät bli att mala ner all skog för att göra blöjor och pappersservetter och istället överlät mer, kanske 30% av naturen att sköta sig själv.
Detta är frågor jag ställer mig. Min konst handlar ibland om perspektiv där inte alla svar är givna. Om tankemodeller i vardande.
Ibland känner jag mig som mjölnaren i Carlo Ginzburgs ”Osten och maskarna”, lätt udda i mina funderingar. Men jag skapar inte min egen kosmologi, jag litar på naturvetenskapens.
Men min konst handlar också om det lilla och enkla. Om intryck jag samlat på mig under livet. Om tid och åldrande, om vardagar och möten mellan människor. Jag är inte pessimist. Jag är en iakttagare och pragmatiker, i grunden hantverkare som tror på att ta tag i problemen och finna lösningar efter hand. Som tror på att sköta underhållet och låta människans ämnesomsättning med naturen bli mer effektiv.