Om Konst
Jag tror på Konst som ett sätt att dechiffrera tillvaron. Att genom lekfulla associationer sätta fokus på annat än det uppenbara.
Jag rör mig i skärningspunkten mellan tankemodeller och vardagsintryck, dras till det nötta, till materialitet och hantverk där subjektet lyser igenom. Ibland drivs jag av en idé.
”Kul att du har något att syssla med” sa en granne när jag stod och grejade med några skulpturer utanför verkstan. Sagt i all välmening och med ett rimligt perspektiv på min verksamhet. I hans ögon kunde jag lika gärna använt min kreativitet till att renovera gamla Amerikanare, bygga minigolfbanor eller binda torrflugor.
Och kanske det, men för mig blev det Konst som fick kanalisera mitt uttrycksbehov. Utan att ha formell konstutbildning har jag genom åren lärt mig hur man gör och skaffat mig en inblick i hur konstfältet fungerar.
Jag tänker mycket när jag gör konst, bilderna kommer som resultatet av ett associativt tankeflöde. Ibland reflekterar jag över själva reflekterandet och gör bilder av det också. På så sätt är det en filosofisk verksamhet.
Men bilderna görs på känn, det är inte som att svetsa ihop en maskindel där allt ska vara rätt och riktigt. Nej, med konst är det som med blues. Det måste finnas ett stänk av oberäknelighet, annars blir det bara mesigt och dekorativt.
Vi är som farkoster i tidens ström. Upplevelsemaskiner som slukar intryck och bearbetar dem till meningsfulla bilder.
Vi gör dem i stunden, i det korta spannet mellan då, nu och ett ovisst sen. Bilder utan nytta suddas ut medan nya tar vid. Vårt minne är selektivt, det mesta glöms bort.
Bilder görs för att de vill bli till.
Funderingar kring tillvarons kvantmekaniska grunder och hur man gestaltar tidens natur blandas med iakttagelser av kråkors familjeliv och behovet av att bära hem mat. För på något sätt hänger allt ihop.
Vi är som farkoster i tidens ström. Ensamma guppar vi fram, präglade av de omständigheter vi växt upp i, av gener, samhällsstrukturer, livserfarenheter och grupptillhörigheter men till syvende och sist som autonoma individer. Vi gör våra betraktelser och försöker navigera så gott vi kan.
Jag vet inte alltid varifrån mina bilder kommer; en tidskapsel, ett föremål i fyra dimensioner eller en trilobit, men jag litar på min intuition. De är sållade genom mitt subjekt och är mitt sätt att som konstnär spegla samtiden. Kanske inte det som sker på ytan utan snarare det som bubblar upp i underströmmarna.
Det som kräver konstens lite långsammare tempo att ta in.