Industrijobbet gjorde honom till järnkonstnär – i Björn Gimstedts liv möts folkhemmet och kulturen:”Att göra ett bra jobb är viktigare än pengar.”
Kulturprofiler i Medelpad
| Mest känd är han för sina vackra och finurliga skulpturer i järn. Men Björn Gimstedt har många konstnärliga ansikten. Han målar, spelar Blues, skriver noveller, är beläst i filosofi – och nu gör han även konstfilm. Akademikersonen som blev konstnär har levt ett liv som speglar hela folkhemsepoken: han har varit en del av vänsterrörelsen, bott i kollektiv, jobbat i industrin, arbetat fackligt – och tycker än idag att det är viktigare att vara bra på det man gör än att tjäna pengar. |
| Hans trädgård är unik. En enorm järnmygga har landat i gräsmattan. I rabatten växer järnblommor och järnskulpturen av en hundägare med hund brukar grannarna sakna när den inte står ute. Grillen är en korsning mellan återbruksbord och kamin, uteplatsen en del av verandan från Grönborgs restaurang. Det är svårt att missa att här bor en konstnär – en händig en. |
| Björn Gimstedt köpte huset på Södermalm när han miste ateljén vid Grönborgs 2004. Här har han nu bostad och verkstad; målar gör han i Skönsberg. Konsten har varit ett fundament i hans liv. – Man får ju med sig ett bagage. Pappa läste tre-fyra böcker i veckan och all klassisk litteratur stod i bokhyllan: Strindberg, Ivar Lo, Eyvind Johnson. Mina föräldrar var djupt konstintresserade och för barn i Stockholm på 60-talet fanns aktiviteter på Moderna Museet och liknande. Jag såg mycket konst. Han föddes i Brasilien, där pappa ingenjören byggde vattenkraft, och var tre när familjen återvände till Stockholm. Mamma var tandläkare och hans moster gav ut böcker om Sydamerikas urbefolkning och fotograferade åt Picasso. |
Bild: Susanne Holmlund
| – Hon var en världsmänniska som kom hem ibland för att fira jul. Ofta med någon ung älskare. Hon var häftig och visade att man kan göra ovanliga saker. Och visst påverkades jag av att mamma hade tavlor där det stod: ”Till Dagmar från Picasso” Men också folkhemsideologin genomsyrade barndomen. – Pappa var högt uppsatt, men det var innan man skulle jaga bonusar. Hans drivkraft var aldrig att bli rik utan att göra rätt för sig och vara bra på sitt jobb. Han skulle aldrig leja utländsk arbetskraft till underpris eller betala svart; så gjorde man bara inte. 1968, när vänsterrörelsen bröt ut på allvar, var Björn Gimstedt 15 år och tog djupt intryck. Han hade tankar på att söka konsthögskola eftersom han målat och tecknat sedan treårsåldern och uppenbart hade talang. Men han sökte teknisk fysik för att bli ingenjör som pappa – och bytte efter bara några veckor till teoretisk filosofi. |
| – Jag var en djupsinnig ung man som gick i manchesterbyxor, satt på café och läste svåra böcker. Det var en häftig tid. Men jag var vilsen och inte redo att bli något just då. Han provade på arkitektur också men slutade. I vänsterrörelsen gick han däremot upp: bodde i kollektiv, stödde FNL, umgicks i bohemkretsar. – Det var en väldigt optimistisk tid. Det fanns en naiv tro på att man kunde bygga en ny människa. Idag tror jag att vi måste acceptera oss som vi är. Och så så blev det jobb i industrin istället; han körde truck, arbetade på byggen. En lägenhetskompis fick jobb i Sundsvall och gänget flyttade med och bildade ett kollektiv här 1974. Själv fick han jobb på Gränges. – Sundsvall var mindre då, väldigt präglat av industrin. Jag hade spelat musik sedan tonåren och på den tiden var det inte viktigt att bli känd; man umgicks genom musiken. På Everts Pub kunde jag bli bjuden på en öl för att jag spelade munspel. Vänsterfolk brukade inte gå dit, men jag gillade att dansa så jag gjorde det ändå. |
| Vid tiden för Folkkampanjen mot kärnkraft, där han var mycket aktiv (medan pappa som byggde kärnkraftverk stödde Linje 1) hade Björn Gimstedt nu träffat sin fru Barbro och 1981 kom första barnet. Familjen blev viktigare än politik och jobb. Målade gjorde han dock. Under 90-talet gav han utställningar, bevakade av legendariske ST-kritikern Åke Hanaeus. Och när han beslöt att satsa på konsten på heltid hade han länge svetsat åt Sunds Defibrator och arbetat mycket fackligt. – Jag sa upp mig och tänkte att det var väl bara att kliva in på en annan fabrik senare. Men så kom 90-talskrisen och 28 procent av metallarna blev arbetslösa. Man tycker att man hade en position, folk tar en på allvar – och plötsligt är man ingen. Det är smärtsamt och nyttigt att se vad det är man bygger sin identitet kring. |
| Det blev beredskapsjobb istället. Han byggde underreden till Cirkus Elviras vagnar och hjälpte Teater Västernorrland med svetsjobb: en av hans trädgårdsskulpturer är gjord av spill från scenografin till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” Och så kom tanken på att förena metallen med konsten – där han med sin svetsning bröt mot den ortodoxa järnkonsten smidd på städ. – Jag hade ju lärt mig behärska järn i industrin och hade en annan ingång. Jag kan göra i princip vad jag vill med en svets och det är inget man lär sig på en kurs. Sedan dess har han levt på sin konst och ställt ut över hela landet. Järnkonsten slår an. |
| – Det går upp och ner, men istället för att söka stipendier tar jag på mig snickerijobb emellanåt. Jag är uppväxt med att pengar inte är så viktiga. Om jag hade prioriterat karriären istället för familjen hade jag nog bott i Stockholm. Medan bilduttrycket alltid har varit allvar för honom är musiken bara hobby. Numera spelar han klaviatur och sjunger, och fast stilarna växlar återvänder han till bluesen. Han skriver också egen musik – men inte samtidigt som han målar en tavla. – De upptar samma del av huvudet. När jag skrev min novellsamling tog det tre år och då var det på samma sätt bara den jag höll på med. Tre år tog också utställningen Fundamenta, där han förenar filosofi och vetenskap med järnkonst, måleri och filmer. Den visades i Sundsvalls museum 2018 och senare i Västerås Konsthall. |
| Nu har coronaisoleringen frigjort mer tid för arbete och Björn Gimstedt förbereder en utställning kring corona. Han har också fått uppdraget att konstnärligt filma Aleksandra Czarnecki Plaudes arbete med Teater Västernorrlands ”Dödsdansen”, där hon utforskar tanken att behålla det fysiska uttrycket i en pjäs fast texten tillkommer. Nyss fick han dessutom Bildas stipendium för en månads resa bland Palestinas människor och kultur. Dit tar han med filmkamera och skissblock – när det nu kan bli av. I augusti väntar också en utställning hos konstnärsvännen Lisbeth Malm. – Jag har inget CV men många förmågor, och jag sätter en ära i att göra ett bra jobb oavsett om jag skapar konst eller bygger en altan åt någon, säger Björn Gimstedt. |
Fakta/Björn Gimstedt
| Yrke: Konstnär Bor: Södermalm Familj: Frun Barbro, sönerna Anton, Olle och Eskil och ett barnbarn Läser: Biblioteket är mitt andningshål – och en av mina skulpturer är faktiskt Läsfrämjandets vandringspris. Senaste bok var Johan Ehrenbergs ”Elboken” för jag ska sätta upp solfångare. Jag läser gärna filosofi och populärvetenskap: ett tag läste jag allt biblioteket hade om paleontologi, en annan period en väns hela kurslitteratur i antropologi. Och romaner tycker jag ger bättre förklaringar till vad som händer i världen än vad medierapporteringen ger. Äter helst: Det mesta, jag är inte särskilt mat intresserad. Men jag äter magrare och magrare kost och den ska vara juste producerad. Dricker helst: Sundsvallsvatten, en öl och ibland en whisky Gör när jag inte jobbar: Jag är naturmänniska. Åker skidor, går i skogen, vandrar i fjällen – och nu har jag tränat Antons hund att följa med på cykeltur. Hade blivit om jag inte varit konstnär: Forskare, kanske inom biokemi. Och kanske jag hade blivit en bra ingenjör för jag ser lätt tekniska lösningar. Tre tips i coronatider: 1) Se serier. Barbro och jag gillar en som heter Westworld. 2) Man kan gå och se konst utan att trängas. Nic Langendoens utställning i Sundsvalls museum är sevärd. 3) Jag gillar ju levande musik så jag hoppas att utomhuskonserterna kommer igång i sommar. |
Susanne Holmlund 060 – 197278 susanne.holmlund@mittmedia.se